The Ultimate Vampire Resource and Directory

Det här känns helt weird.

Jag har inte varit glad på hela veckan. Måste rycka upp mig imorgon om jag ska orka. Annars kommer jag däcka på golvet och gråta.

Är det något fel på mig?



Jag mådde skitdåligt förra terminen, och det som hände då har satt spår som är jävligt svåra att få bort.



Men nu, när de bleknar, och jag håller på att jobba mig upp, då är det som om alla vill sänka mig.

Picnicade i Ösmo igår. Malin ägnade hela tiden åt att klanka ned på mig eller säga elaka saker. De kanske inte är elaka för henne, men det är de för mig, och jag tror inte hon tänker på vad hon säger.



Varje liten förolämpning är som ett hugg i ryggen. Varje gång någon klankar ned på mig säter det sig om en kardborre och gnager sig in. Jag vet att det bara är att stänga orden ute, men det kan inte jag.

Det är jag helt enkelt inte kapabel till.



Varje dag slutar med att jag kommer hem och får ångest över hur misslyckad jag är.

Det går liksom inte en dag utan att jag säger saker jag senare ångrar.

Provade att ha tystnadslöfte och det var helt underbart. Jag sade så lite, så underbart lite!

Äntligen slapp jag såra människor. För allt jag säger sårar, för jag säger bara elaka saker.

Jag tror jag ska ha tystnadslöfte nästa vecka också. Fast jag kan bara ha det preliminärt, så att jag kan svara när folk pratar med mig och så.

Nu är det vår, alla är glada och nykära par sitter på parkbänkarna och hånglar.

Jättegulligt.

Men jag är helt förvirrad.

Hela hösten och vintern har jag varit i det närmaste sociofobisk. Vägrat röra mig bland människor, nästan slutat äta, mått på det hela taget skitdåligt.

Nu är det tvärtom. På bara en vecka eller så så har allt blivit som en av Ninas rosa ponydrömmar.

Det är egentligen inget att klaga på. Så nu känner jag mig skitfånig.

Men självbilden är liksom kvar i att jag är ett självdestruktivt emo.

Så fort jag äter, eller rör mig bland människor får jag dåligt samvete.

Frågan är varför jag får dåligt samvete av att jag mår bra igen?

Helt konstigt, bara konstigt.

Så nu växlar jag mellan att äta inget alls och äta massor - inte alls bra.

Sitter och är dyster på kvällarna, fastän jag inte har något att vara dyster över.

Ojoj, det här låter bara mer och mer fjortis, men det är faktiskt skitjobbigt att inte kunna bestämma sig för vart man vill komma.

FÅNIGT

Men någon måste hjälpa mig, annars kommer det här och bli en mardröm..