The Ultimate Vampire Resource and Directory

Alltid när jag går från bussen och hem på kvällen, blir jag sådär jobbigt melankolisk.



Världen smälter bort och jag skulle förmodligen inte ens märka om det kom en buss.

Det är lite läskigt, men jag tänker bättre sådär på kvällen, i mörkret, i tystnaden.



Det är mycket att tänka på, myciket som jag måste reda ut, men inte vet hur jag ska göra.

Det var en jävligt rolig och underhållande dag idag. Hade en diskussion om dödsstraff med Adam och Ludde.



Sen åkte jag till stan med Annelie. Annelie är en underbar person. Hon gör mej alltid glad och jag är trygg när jag är med henne.



Sen när jag kom hem ringde jag Emelie. Semelfabriken. Hon hade samtal med Ali och Andrei och Andrei sa att hon inte kan byta basgrupp. Så hon är typ asdeprimerad.



Och jag också för den delen.

Så fort för många saker samtidigt går fel, börjar tårarna rinna och jag hatar det. Jag hatar den där känslan av att vara liten och hjälplös.

Jag har mått så jävla dåligt och nu mår ajg jämförelsevis bra.



Sen kommer dom här konstiga, hysteriska känslorna. Jag har aldrig varit mycket för att gråta och nu gråter jag varje dag. Varje kväll, varje jävla kväll överfaller dom där onda känslorna mej.



Och mamma tog mitt rakblad så jag kan inte längre skära mej och få ut ångesten genom det. Jag liksom kryper på väggarna och tårarna bara rinner.



Jag är trött på det. Jag vill att det ska försvinna. NU!

Fy fan vad mitt liv känns kaotiskt och jävligt just nu. Jag vill ärligt talat inte leva längre. Jag har sagt det förut, men då menade jag det inte riktigt. Nu är mitt inre så jävla trasigt som det bara kan bli och jag kan inte ta mej upp..



Vad jag än gör så svider det som om jag hällde salt i såren. Allt jag gör genomsyras av hur jävla useless jag känner mej. Och nu sitter jag här och skriver i en allmän blogg, men det skiter jag i för typ ingen här förstår svenska i alla fall.



Ska nog vid närmare eftertanke inte byta skola. Insåg idag att mina vänner är dom enda jag har och tt jag faktiskt älskar dom. In joy and sorrow, så att säga.

Fick en utskälllning av Fille också. Han tycker att jag ska bli mitt gamla jag men det kan jag inte för jag trivs såhär. Men jag kanske ska försöka spegla mer gläde utåt så att folk slipper se hur miserabel jag är. Det gäller att fejka så naturtroget som möjligt.

Skar mej igen också. Jag var tvungen, jag orkade inte tänka. Jag vill seriöst bara dö för jag har aldrig haft den här känslan förut.

Hur i helvete ska jag ta mej upp?

Jag kan ju inte, men vad ska jag göra? Jag vågar inte gå till BUP och jag har ingen att anförtro mej åt.



JAG VILL HA HJÄLP, NU!



Hörde Numb Encore på The Voice igår. Pappa skjutsade hem mej från stallet.

Jag blev så jävla ledsen, jag mindes hur jag och Emelie lyssnade på sånt när mitt liv fortfarande var en dans på rosor.

Tog fram mina gamla fjortis-skivor och lyssnade, tårarna bara rann. Sen slutade det och en hiraedd bara tog över. Jag hade liksom varken tårar eller känslor kvar. Bara meningslöshet.

Vad gör man när ingenting framkallar känslor?



Sen tror jag att jag är trygg i skolan. Jag har liksom inga problem att vara där. Jag tror jag ska fortsätta, inte byta och hamna i otrygghet igen. MAn får helt henkelt göra det bästa av det. HUR? Det är frågan.



Mitt liv är en jävla plåga just nu, ...

Jag är helt jävla vilse.

Har ingen aning om vad jag egentligen vill.



OSB är underbara, men jag vet inte vad jag har för känslor för dom längre. Det är inte längre en befrielse att dra till skolan och sitta där halva dagen. Det är mer som en plåga. Fast egentligen inte.



Det är bara grått. Danni är pissjobbig och allmänt sjuk i huvet. Jag vill bara strypa henne, sometimes. Anna och Nina är iof roliga, men dom har ju varandra. Carro och Annelie likaså. Det är Emelie och jag och Danni kvar. Och Danni vill jag inte umgås med.



Funderar på att byta skola. Det skulle göra det hela så mkt enklare.

I en ny skola skulle jag hitta nya människor, ny miljö. Allt skulle vara nytt.

Som det är nu så ar jag hamnat i ett hörn där jag egnetligen inte vill vara. Jag vill kunna byta och vara den jag vill vara, för dagen.

Jag kan liksom inte ta mej ur sitsen där jag nu har fastnat.

Visst skulle det vara hemskt att byta skola, men OSB har ju varandra och jag kommer att få nya kompisar.

Dom jag vill fortsätta umgås med kan jag ju hålla kontakten med om jag vill,,



Men,, jag vet inte hur jag ska göra.

På det sättet är jag svag, för jag vågar inte riktigt göra radikala förndringar i mitt liv.

Egentligen är jag nog en väldigt bekväm människa.

Fast jag tror att det skulle vara bra med ett miljöombyte där jag kan vara mig själv, eller åtminstone försöka.

Jag har ju ingenting att förlora. Det är fifthy-fifthy chans att jag får en förbättring.



Så, jag får väl försöka.

Mitt liv glider iväg, utan att jag har makt att förändra något. Inget spelar mig i händerna, det bara blir som det blir. Faktiskt, så har jag ingen lust eller ork att överhuvudtaget försöka styra händelserna åt något håll.

Gick i Huddinge centrum, påväg till bussen. Ångesten liksom smyger sig in och kramar mitt inre. Det gör ont. I hopp om att döva en smärta, som jag inte vet var den kommer ifrån, låter jag Nicholas - eller om det är Tjodalv - hamra ut mina känslor i Master of Disharmony.



Snön, som en gång knastrade under mina skor, mjukt kompad av tonerna från någon kärleksballad, skär istället sönder mitt hjärta med Nymphetamine. Inte för att det är något att klaga på, men det påminner om mitt förra liv.



Jag stirrar ut i snön, onödigt länge, längtar efter någon att prata med. Inom mej hör jag Ville Valo med The Path, i en ändlös undran över vart jag tar vägen.

Jag kanske kommer ur det här tillståndet av meningslöshet, men jag vet inte hur jag ska göra..