The Ultimate Vampire Resource and Directory

Jag orkar inte leva mer, men jag är för feg för att ta livet av mej.

Och jag vet att långt långt borta finns det ett annat liv.

Det är bara det att det där andra livet är så förbannat långt borta.



Hur gör man när alla ljusen släcks, ett efter ett, tills bara mörker återstår?

Det här går åt svampskogen.



I onsdags hände något horribelt. Det var hemskt och jag har inte kommit över chocken än.

Scenario:



Jag sitter vid mitt bord tillsammans med Anna, Carro och Nina. Så säger Adam, som sitter vid bordet bredvid:

"Tebe, får jag se dina handleder?"



Jag vet vad som komma skall, så jag säger nej.

Då reser sig Adam, går fram till mej OCH TAR TAG I MIN HANDLED FÖR ATT TITTA.



VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER?

Sen NÄR fick människor tillåtelse att TA i mej?

Särskilt INTE Adam.



Det var hemskt.



Sen i morse hände en annan grej. Ludde tittade på mej och sa:

"Du är fascist."



Det är jag inte alls. Jag är höger påskalan, men fan inte fascist.

Hur kunde han tro det?



Mitt liv går bara utför.

Så idag har jag isolerat mej. Det var underbart, jag ska göra det mera.

Så jag kanske slipper det här som jag inte alls vill bli inblandad i..

Idag har jag isolerat mej hela dagen. Det var underbart, ska nog göra det mera.



För övrigt är allt åt helvete, men det tjänar inget till att upplysa världen om hur och varför det är så, man blir bara deprimerad.



Och jag tror inte jag är kär. I LOVE MYSELF.

Kan man gå sönder inuti?



Jag tror jag håller på att göra det, för nu har allt kännts så fel, så länge.

Jag har liksom inga riktiga känslor kvar. Eller det har jag, men dom orkar inte ta sig upp ur sörjan med hiraedd.



Det värsta är alla som blir utsatta för det. Jag menar ju inte att ignorera dom, jag orkar bara inte engagera mej i vad dom gör eller säger.





Det känns så fel, så fel.

Vaknade 04:25 idag. För tidigt.



Kunde inte somna. Och så fick jag ångest. Har aldrig fått det på morgonen förut. Det var skitäckligt. Men så blev ju dagen som den blev, också.

Har varit sjuk i två dagar nu. Och det är ingen vanlig liten förkylning, det är ett jävla helvette. Kan inte stå upp, för det snurrar i huvet, kan inte äta, för det gör ont i halsen, kan inte andas normalt. Jag bara ligger och dör. Har sovit typ fjorton timmar i sträck...



Humdidum,,

My world is wicked.

Jag dör.

Vaknade precis, är sjuk och håller på att hosta upp lungorna.



Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Hela världen snurrar.



Men det kanske löser sig..

Igår och idag har varit smärtsamma. Var på Children of Bodom i söndags, så min nacke har sagt upp sej ett tag.



Jag vet inte vart det här ska sluta. Dagarna går och går, men jag får ingenting gjort.

Allt bara passerar som i en dimma. Läskigt värre.



Saker betyder mindre och mindre.

"Tänk på det du har" sa Ludde och ryckte ifrån mej mitt älskade franska-block (som har mer i sig än bara franska).



Men jag ska säga som det är och jag bryr mej faktiskt inte ett skit om vad alla andra säger för jag har liksom tappat greppet om det dära.

Allt kommer gå åt helvette.

Som en såpbubbla svävar jag runt, utan att tänka, utan att känna.

Det är en udda känsla, men min värld antar en allt gråare färg. GRÅ GRÅ GRÅ.



Kanske får jag ut lite känslor när jag skriver i denna blogg, som för övrigt är allmän.

Men Danni kan inte läsa det här, för hon är inte medlem. OCh jag hoppas innerligt att hon inte blir det, för det är en befrielse att kunna skriva och veta hon inte gör små fjolliga plagiat av det jag skriver. Bara Malin och Anna kan läsa det, och dom två kanske åtminstone förstår, lite.



Tro mej, Danni är otroligt underbar, men också enerverande. Jag borde fan inte säga något efter som jag likadan, men -.-



MItt liv svävar runt triviala saker som att göra mitt rum kreativt. Viktiga saker, eller dom som förut var viktiga, blir allt mindre viktiga. Skolan, livet - jag orkar itne tänka. Det är som om jag har klister i hjärnan. Männsikor som egentligen betyder mer för mig än själva livet, jag hittar på ursäkter för att slippa träffa dom. Det känns så jävligt, men rakt ut - så är det.



Livet liksom tappar sin mening..

Det är helt wierdo. Hela min värld är uppochner.

Irrar runt som en tomte i svampskogen, helt lost in myself.



Tror jag börjar bli kär. "Naaaw, " tänker du och flinar. Men jag blie skräckslagen bara av tanken.

Helt plötsligt blir allt fel. Jag är inte gjord för nära relationer. Eller, jag kan inte HA närmare relationer. Dom kväver mej. Jag kväver dom.



Hela felet är att jag nu har umgåtts med samma personer för länge. Jag blir helt som jag var förut. Och egentligen skulle det vara det bästa, men jag tappade förmågan att öppna mej för människor.



Som typ idag. Jag hade med mej digitalkameran som hot för att EMOt skulle skriva i boken. Och det gjorde han. Två rader.

Sen fick dom för sej att dom skulle ta ifrån mej kameran, så då kastar dom sig övermig coh håller fast mej. Jag blev helt chockad.Sen insåg jag att jag MÅSTE lämna KSAB Fruängen. NU!

Normalt sett hade ingen av dom rört mej. Nu gjorde alla det, på samma gång. Jag klarar inte av den där delen av en relation d'är man MÅSTE ha fysisk kontakt även om man inte vill.



Jag menar, jag har inga problem med att t.ex. Anna sitter i mitt knä, eller att Danni pillar med mitt hår. Men sen när typ Adam, Filip, Ludde och EMOt, SAMTIDIGT ska ta ifrån mej den jävla kameran, då blir det för mycket.

Jag klarar seriöst inte av att dom rör vid mej. Om än så lite som att Ludde petar på mej med pennan för att jag ska hjälpa honom med franskan.

Jag blir helt stel, sådär som när man blir riktigt rädd.

Sen blir jag äcklad över mej själv för att jag känner såhär. Det är förjävligt att jag har förändrats så.



Just nu tar ångesten över. Ångest över att jag ä trött, ångest för att jag inte vill prata. Ångest för att jag inte har lust att äta lunch. Det har blivit en känsla så vardaglig att jag inte längre reagerar på den där knuten i magen.

Jg vet allvarligt inte vad det är för fel på mej.